↑ Åter till Om Oss

Artiklar

Artikel om Cardigan Welsh Corgi / text. Margareta Widin

( artikeln är några år gammal men är läsvärd även idag)

Klicka här för att öppna : artikel cwc

 

___________________________________________________________________________________________________________________________________

Referat från 2009 – Höstträffens föreläsning / Färgenetik

text: Carina S-W

Höstträffen 27 september 2009 – Söderköping

Föreläsning av Lennart Swenson

Genetik och färger

 Lennart Swenson inledde med att belysa arvsgång och förklara dominanta och recessiva anlag vad gäller färger. Det var mycket intressant och jag ger här lite smakprov på det som kom fram.

 Vad som anger en viss färg är vilka gener som är aktiva genom dominanta/recessiva gener, antingen som vikande färggener eller två lika gener, t ex gula / röda pälsfärger på t ex en Irländsk Setter är alltid röd eftersom det endast finns aktiva röda färgpigment (två lika från föräldrarna) medan två färgpigment som röd + svart kan ge brunt färgpigment, olika undergrupper, s k färguttunning.

Sobelfärgen har svarta anlag men upplevs som gul. De svarta anlagen kan vara minimala men med antydan till svarta toppar på pälsens hårstrån ger svaret på om hunden bär svarta anlag.

Färggenen ligger i grupp E-serien och möjligheten till färgen svart, med kopplingen e-genen (liten bokstav) ger inte möjlighet till svart. Kopplingen E/M ger svar mask och kan går mot grå färg.

 Dominant Svart finns i genen i K-serien med koppling Svart/Tan. Sobel och viltfärgat finns i genkombinationen Ky/Ky, dubbla eller enkla anlag som ger möjlighet till de olika färgvarianterna. Svart är ett dominant anlag och måste finnas i två uppsättningar med eller utan vita tecken vilket också kan ge sotiga Svart/Tan.

 Brindle är en dominant över Tan/Point.

När det gäller Brindle / Point diskuterades färgen utifrån Svart/Tan. Här hade Lennart S den åsikten att man från SKK:s sida var alldeles för snäv i sin färgbeteckning. En Brindle / Point har Brindleanlag som visar sig i Tanteckningarna – en mutation mellan färgerna.

Här kan diskuteras om Brindle / Point-färgen är så lämplig att använda till Blue Merle-färgerna eftersom den då ger Brindleanlag till BM. Att en BM har Brindleanlag ser man på inslaget av Brindle i Tanteckningarna.

 Vid gener för prickar och utbredning av färgpigment på kroppen ser man arvsanlagen till vitt genom Py-gen och benämner den vita färgen på BM som en utvandring. Ju mer det vita ”vandrar ut”, oftast från kragen och ner över kroppen, kommer det att ta bort de övriga pigmentfläckarna. Slingan av geninformation läser av de färgförande generna .

 Lennart S hade under åren kring sitt arbete med färggenetik märkt ett samband mellan hundar som hade vita fläckar bakom örat invid öronfästet och sambandet med dövhet på det örat där den vita fläcken satt.

 I diskussionen kring blå ögon på Bridle- och Trefärgad konstaterade Lennart S att det bara är individer med BM-anlag som kan få ett eller två blå ögon. Den individ som är Brindle- eller Trefärgad och som föds med blå ögon har BM-anlag. Det krävs dubbla anlag för att individen skall få ett eller två blå ögon. Här vill Lennart S med det bestämdaste poängtera att blå ögon och vita hundar inte har något samband med albinosgenen. Själv hade Lennart S bara träffat på tre albinos och han ansåg den genvarianten är mycket sällsynt.

 Med den kunskap vi nu fått kring färger på Cardigan så kom givetvis tankar och funderingar upp kring utställningar och domares bedömning av färger. Lennart S menar att en individ med blått öga men som i övrigt visar Brindlefärg skall bedömas som en mycket dåligt färgad BM. Om man har kunskaper i färggenetik så bör man t ex veta att med bara några små fält eller hårstrån svart har hunden anlaget svart i sig även om den i övrigt är helt röd.

 Sammanfattning

  När Lennart S började förklara, med sitt lätta och pedagogiska sätt, så kan man ”nästan” förstå allt. Svårast är nog sifferkoderna mellan olika möjligheter till färgvarianterna som DNA- anlagen kopplas ihop med. Här får man nog ta en liten ”tugga” åt gången, men visst gav det mersmak.

Nu kom även eftertankens ljus hos mig och det är ju alltid så att vi uppfödare ”vet” vilka färger som kommer att komma ur en kombination. Numera tar jag nog bort det och säger i stället att kombinationen ”ger möjlighet till vissa färger”.

 En fråga som i alla fall jag fick bekräftad är hur man skall gå vidare i sin BM-färg i avel. Jag har alltid tyckt att man bör hålla isär färgvarianten BM med övriga och bara avla med klart tecknande Tanfärgade individer.

Så här efter Lennart S genomgång kan man säga att det kanske är ännu viktigare än vad man trott tidigare att följa linjen med BM.

Med tanke på att vi nu har fått en del blå ögon på valpar som bevisligen har Brindle-bakgrund så skvallrar det ändå om dubbla BM- anlag hos föräldrarna.

 Nog kommer jag att vara uppmärksam i framtiden och med lupp läsa vilka färger som finns hos individerna i stamtavla så långt det bara går, speciellt om individen är Brindle / Point  eller BM med Brindle-markeringar i sina Tanteckningar. (Nu pratar vi ju bara färger. Exteriör tar vi en annan gång…)

 Nu känns det extra viktigt när det gäller att vara framtida rådgivare åt sina valpköpare som kanske önskar bli uppfödare, och då kunna ge råd kring hur färger skall användas, speciellt med en Brindle / Point från BM- stam som paras vidare med rent Brindle-linjer osv.

 Det Lennart S gav oss några goda råd om hur vi skulle kunna hålla oss uppdaterade vad gäller forskningen kring färgavel, eftersom det händer enormt mycket inom det området och att det utvecklas ständig. En aktiv forskare att följa i området är Sheila Schmutz, se http://homepage.usask.ca/~schmutz/dogcolors.html  

  Som avlutning ville Lennart S varna oss för hemsidor där uppfödare har gjort sin egen ”hemsnickrade” färggenetik på Cardigan Welsh Corgi, enligt hans uppfattning helt taget ur luften utan hänvisningar och källor. 

Vad gäller Fluffanlag så hann vi inte beröra detta ämne särskilt mycket så vi får hoppas på en ny omgång genetik kring detta.

 Det som Lennart S frågade oss om var om Fluffar användes i avel. Om det inte gjordes så kan givetvis detta anlag hållas under uppsikt och begränsas. Att låta SKK X-a stamtavlorna på individer med Fluff, så har man givetvis minimerat risken och  på det sättet hålla den registrerade aveln under kontroll.

 Margareta Widin gav en kort, men intressant analys kring Fluffarna. Hon hade konstaterat under sina nu snar 40 år som uppfödare att Cardigan-fluffar genomgående visar en grövre benstomme, och att när de föds inte torkar lika fort som sina korthåriga syskon samt att pälsen är lite blank och flottig till strukturen. Den fluffiga pälsen ser man först vid ca 4-5 veckors ålder och då främst på lockiga hasor och pälsiga öron.

                      Tusen tack till Lennart Sweson för en fantastisk föreläsning

                                            Carina Sandell-Widin  / Maggan Synak

 

__________________________________________________________________________________________

ACC föreläsning 14 november 2009, Stockholm

Föreläsare: Sofia Malm / Doktorand -99 i husdjursgenetik och nu sakkunnig i SKK:s Avelskommitté /

 Föreläsningsmaterial och egna anteckningar  / Carina Sandell-Widin /

 Ämne: Inavelsproblematik och Mentalitet

 

 

Inavelsproblematik

 Avelsmål: att göra ett genetiskt urval – val av avelsindivider

  • Fysisk och Mental Hälsa
  • Exteriör
  • Funktion

 Populationen och släktskapet

 Population: antalet individer i en ras – alla är tänkbara som avelsdjur men avelsmålet avgör vad som prioriteras och vilka individer som kommer att föra sina gener vidare.

 Olika avelslinjer beroende på exteriör/funktion kan uppstå i en population t.ex. mellan hundar av jakttyp och utställning osv. Olika typer inom samma population kan också variera i olika grad. 

 Generationsintervaller: åldersintervallen på generationer blir snäv där individer tas i avel i för tidig ålder. Här poängteras vikten av att inte använda avelsdjuren före 2 års ålder – vad vet man om en alltför ung individ? Med en kort åldersintervall blir även intervallen mellan generationer kort och då givetvis sårbar vad gäller den viktiga avelsutvärderingen.

 Graden av genetiska förändringar kan bero på:

  • Säkerhet i avelsvärderingen – vilken information finns om individen/linjerna, viss felprocent kan finnas kring individerna i en stamtavla (importer).
  • Urvalsintensitet – hur många gånger finns individen representerad i linjerna.
  • Genetisk variation – vad har vi förlorat/vunnit, hur har vi använt avelsmaterialet.
  • Generationsintervaller – hur många år är det mellan generationerna. När allt för unga individer (före 2 års ålder) används i avel blir års-intervallen mellan generationerna kort och påverkar de genetiska förändringarna. En population med kort tidsintervall mellan generationerna kan ge framtida effekter eftersom de allt för unga individerna som använts i avel inte har varit färdiga i sin fysiska och mentala utveckling.   

 Avvägning i avelsarbetet:

  • Utesluta anlagsbärare för sjukdomar och defekter.
  • Risk för att det totala antalet avelsdjur blir för litet.
  • Svårt att förbättra många egenskaper på en gång – prioritera.
  • Urval kräver information – testresultat genom DNA, ögonlysning, screening mm.

Uppföljning och återkoppling:

  • Det blir inte alltid som man tror – viktigt att stanna upp och göra en utvärdering av avelsarbetet.
  • Den genetiska bakgrunden är ofullständig – det saknas testresultat eller ofullständig information kring importer.
  • Slumpen kan ge stor effekt.
  • Nya oförutsedda problem.

 Samband inavel och släktskap: (i samband med uträkningen av inavelskvoter)

 

Släktskapstyp Släktskapsgrad Inavel vid parning

 

Förälder & Avkomma 0,5 25 %
Helsyskon 0,5 25 %
Halvsyskon 0,25 12.5%
Kusiner 0,125 6,25 %

 

  • Inavelsgraden är ett relativt mått, man utgår från 0-läge där alla anor i stamtavlan anses vara obesläktade och inte inavlade. Inavelsgraden hos populationen ökar sedan kontinuerligt.

 Inavelsdepression: – förlorad genetisk variation genom inavel.

  • En negativ inverkan på fruktsamhet, livskraft, tillväxt och immunförsvar mm.

Hur undviks alltför kraftig inavel:

  • Ökad populationsstorlek – använda fler individer.
  • Så jämn könsfördelning som möjligt hanar/tikar – oftast används mer tikar än hanar. Det är inte alltid som fler tikar i avel ger mer bredd i avelsbasen, om samma hane används på många tikar så minskar avelsbasen och gener går förlorade. När parningar upprepas mellan samma individer tillför det inte något till genbasen utan bara fler individer.
  • Mindre variation i familjestorlek och maxgräns för antalet avkommor.
  • Undvik att använda nära släktlinjer som avelsdjur.
  • Tillåt viss immigration (import).

Den ideala populationen: – ett önsketänkande

  • Avel sker inom linjer, ingen migration (utvandring).
  • Ingen selektion eller mutation.
  • Samma antal avelsdjur i alla linjer och generationer.
  • Slump-parning inom linje.
  • Alla avelsdjur bidrar med lika många gener till ”genpoolen”.

 Hanhundsanvändning:

  • Inte använda för unga hanar i avel – rekommendation 2 år, då de uppfyller avelsmålen.
  • Undvika matadoravel – att samma hane används till allt för många tikar på kort tid.
  • Grov tummregel: ingen hane bör få mer än 5 % (numerärt liten ras 2 %) av de valpar som föds under hans aktiva tid (rimlig tid 5 år), genomsnitt vara pappa till högst ca 40 valpar.

 Mentalitet:

  • En dålig mentalitet är inte bara ett problem för hundägaren och omgivningen, utan även för hunden själv.
  • Att göra mentalitet mätbart – idag har vi MH-beskrivningen som enda medel.      Denna beskrivning känns idag inte tidsenlig och är under omarbetning.
  • Mentalitet kommer att bli SKK:s nya satsning – kunna få fram ett bättre instrument för dokumentation.
  • Mentalitet har en stor nedärvningsgrad till avkomma även om också miljöpåverkan är en stor del av en individs mentala hälsa.
  • Avhandling kring mentalitet: ”Personlighet hos hund” – Svartberg

 Sammanfattning: – Att lyckas med sitt avelsarbete…

Att man vid ensidig avel förlorar genetisk variation och att egenskaper faller bort verkar för mig vara ett mål i sig.

När man förlorar den genetiska populationen av för ensidig avel och att avelsbasen då blir smalare är kanske ändå lättare att förstå.

Att bevara kunskaperna kring välkända beprövade linjer som sedan breddas med enstaka importer och på så sätt ger rasen större variation utan att tappa kunskaper och kontroll känns fortfarande som den riktiga vägen att gå i allt avelsarbete. En viktig del i kunskapen kring avel och avelsarbetet är att vara medveten om att importer kan ge en genetisk osäkerhet – är det verkligen en ”sann” stamtavla? 

Att dokumentera kring hälsa, exteriör och funktion är det enda instrument vi har för att göra genetiska urval som det gäller att hitta bra former för.

Att inte använda för unga individer i avel eftersom individen kan beskrivas utifrån vilka egenskaper den fått i arv när den vuxit färdigt.

Att inte vara ensidig i aveln med hanar/tikar – se över tanken kring max antal valpar en hane bör producera och hur många kullar en tik skall ge för att inte förlora den genetiska variationen inom rasen.

Några slutord:

Ett avelsarbete är ingen ”engångsinsats” – vårt handlande påverkar kommande generationer inom rasen, även efter att vi själva slutat föda upp den. Det finns nog ingen uppfödare som inte kan hålla med om att de beskrivna avelsmålen ovan är rimliga och att dessa skall finnas med när man gör sitt avelsurval.

 Mer finns att läsa vad gäller rekommendationer för avelsplanering:

– Genetica.se / Per-Erik Sundgren /

– SKK-avelsdata för information och provparningar.

 ___________________________________________________________________________________________________________________________